Här kommer storyn om det snabbaste avhopp jag gjort.

 1982 var året när allt skulle hända. Det började redan på nyårsaftonen, under vårat tv bord. Där mötte jag en lindrigt nykter Vesa (jag var inte ett dugg bättre själv) som föreslog att vi skulle köra Le Mans 24 timmars eftersom vi skulle köra på likadana Honda CB1100 R  under säsongen, Så varför inte köra Le Mans som en liten träning. Morgonen efter fortsatte vi att snacka Le Mans och efter några månaders planerande och trixande bar det iväg. Jag för väl återkomma med denna historia i ett senare nummer.

Hemma i Sverige visade det sig att vi hade någon som verkligen gillade spektakulära vurpor. Detta fattade jag inte på en gång utan jag trodde att det var otur att skruvarna till mitt bromsvätskelock hade lossat så jag var tvungen att bryta i ledning på Mantorp. Hur upptäckte jag detta ? Jo hela kåpglaset var smetigt av vätska på insidan!!!! Dessa skruvar kan helt enkelt inte lossa då det dels är tryck från gummipackningen som verkar med låsande effekt samt att vi hade lagt silicon över skallarna för att ytterliggare säkra skruvarna.

När vi kom till en av årets sista tävlingar som gick i samband med VM på Anderstorp slog såg våran sjuke vän till att det blev en riktigt jobbig helg för Team Lindén. Redan på första träningen strulade det. Jag brukar alltid gå ett varv runt banan innan träning. Detta oavsett om jag har kört tusen varv eller om det är en helt ny bana. Som tur var gjorde jag detta dagen innan träningen, så om något skulle gå fel av någon anledning så hade jag i alla fall en ”plan B” att ta till. Jag hade bara åkt några varv på första träningen när det var dags att skaka fram ”plan B” ur skinnställsärmen. I slutet på flygrakan går det som absolut fortast och när jag skulle göra en riktigt sen inbromsning fanns det inget bromshandtag. Jag kan lova att det kändes milt sagt snopet. 1982 fanns det inga större sandfållor i slutet på rakan, men det var en liten avkörningszon som var gräsbevuxen och därefter var det stora stubbar. Detta hade jag som tur var koll på så det återstod ju bara en sak att göra om jag inte ville prova att köra ”stubbtrial” i 200 blås.

HOPPA !  Fy faan att behöva lämna en hoj som rullar upprätt på hjulen i 200 blås.

Jag satte högerknäet på sadeln och sköt ifrån. Jag var då ca 100 meter från svängen. Min målsättning var att landa på gräset  till vänster om banan. Tyvärr hade jag lite för bråttom så första landningen blev på asfalten. Jävlar vilken friktionsvärme det är i asfalt när det går undan utan motorcykel. När jag kanat en liten stund kom jag ut på gräset. Det var som att komma från askan in i elden igen. Visst slutade det att brännas men som alla vet är Anderstorp byggd på en mosse och hur slät är en mosse? Ungefär när jag kanade ut i mossen såg jag min kära 1100 R  för sista gången i orepat skick. Den träffade en stubbe och steg bättre än något stridflygplan jag har spakat. Tyvärr landade den inte speciellt bra. Jag kanade o kanade, det kändes som om det aldrig skulle stanna. Jag kommer ihåg att jag   ville vara vid medvetande tills det stannade. Det gjorde ont överallt och tuvorna i mossen slog luften ur mej. Till slut tog det äntligen stopp. Jag har ett svagt minne av att jag pratade med Feddert och Anders Andersson som stannat och höll mej sällskap tills ambulansen kom.

Doktorn klippte upp skinnstället och skulle absolut ha på en sån där uppblåsbar grej på högerarmen. Jag förklarade för honom att armen inte var av och jag ville inte ha något uppblåsbart på armen. Tyvärr var doktorn starkast och drog på armgrunkan. När han sedan pumpade upp den för att fixera armen slocknade jag. (Det tror väl faan att man slocknar när armbågen är söndersliten, nerverna till handen ligger bara och är pannérade i sand samtidigt som man får en uppblåsbar grunka som pressar ihop arm, nerver och sand). Efter ett kort besök på banans sjukstuga blev det transport till Värnamo lasarett. Där tillbringades 5 timmar med sårsköljning, kärlsvettsning samt en himla massa stygn. Visste ni att man har en jordplatta under rumpan när doktorn svettsar blodkärl.

Väl tillbaka i depån var man ganska ynklig. Jag hade funderat på om jag varit  så jäkla klantig så jag helt enkelt missat att få tag i bromshandtaget.  Lennart Högberg hade dock svaret. Han hade hittat mitt bromshandtag i södra kurvan. Så jag hade åkt hela rakan ovetandes om att jag inte skulle ha någon handbroms.

Honda som alltid varit goa och hjälpt mig hade fått höra att det tog en bra stund att hitta min 1100R . När den väl hittades halvvägs till Gislaved visade sig den vara lite mer skadad än bara repig. Vad göra ? Givetvis sattes det ihop en ny CB1100R  under natten och på morgonen efter vurpan stod det en sprillans ny utanför bussen.

På´t igen. Tyvärr gick det inte något vidare att köra med min 250cc racer som jag hade tänkt att köra i VM. Den  var så liten så när jag satt på den  sprack stygnen i armen . Min 1100 R kunde jag köra i båda heaten. Ett på lördagen o ett på söndag. Tyvärr var jag lite klen och orkade inte bättre än 7:a och 8:a .

Tack vare dessa urusla resultat tappade jag chansen till totalseger i Super Bike Cup. Som tur var så var det Vesa som blev totalsegrare . En mycket värdig sådan. Så det blev ju CB 1100 R som totalvann i alla fall.

Snipp snapp osv.

Ha’t gött

Peter